Enerco
27
May

Hanna Sakko – En saneringstekniker som älskar att göra skillnad

Träna travhästar, volta med crosscykeln, kliva in i oljiga maskiner och nästan svälta ihjäl på en öde ö. För Hanna Sakko är det inte mycket som skrämmer, förutom när den egna fantasin drar iväg. Möt en saneringstekniker som älskar utmaningar – och att göra skillnad.

Vad jobbar du med?

Jag är sanerare, eller saneringstekniker som det egentligen heter. Men det låter så himla avancerat. (skratt) Jag håller på med grovrengöring, oftast på industrier.

Vad är det du sanerar för något? Kan du ge ett exempel?

Varje fredag, till exempel, är jag hos en industrikund i Smedjebacken. Där sanerar vi glödskal, det är som flagor som blir över när man bearbetar stål. Just det uppdraget tycker jag är något av det roligaste. Det är tungt och ibland är det ordentligt varmt, så man blir riktigt svettig. Det är det som är det bästa, att man får ta i och jobba med kroppen och att man ser skillnad direkt. Det är lite som när man spelar tv-spel. Man gör en grej och så får man upp ett resultat. I det här jobbet går man varje dag hem med ett nytt resultat. Det är det som gör det så kul.

Det verkar som att du trivs med ditt jobb?

Ja, verkligen! Jag älskar just den grejen att man gör skillnad. Det är så skönt att komma hem och känna det; tvätta av sig all skit och veta att man är klar. Jag har aldrig stannat så länge på ett jobb förut. Jag har varit här i tre år nu.

Vad gjorde du innan?

Då jobbade jag som konferensvärdinna och stod i receptionen på ett hotell i Smedjebacken, där jag kommer ifrån. Men sedan flyttade jag till Borlänge och det var genom min dåvarande kille som jag fick tips om det här jobbet.

Vad visste du om sanering innan du började på Enerco?

Ingenting egentligen. Men jag kände direkt att det här passade mig. Jag är stalltjej och är van vid att hugga i och bli skitig. Så när jag fick på mig en overall och klättrade in i någon maskin för att hinka olja och fett, så kände jag mig hemma direkt. Jag är ganska prestigelös som person och går hellre klädd i skitiga arbetskläder än i uniform.

Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?

Alla dagar är olika. Vi har vissa återkommande jobb, men oftast vet man dagen innan eller samma morgon vad man ska göra för något. Men varje dag är kul, det är ju det som är så sjukt. (skratt) Många frågar hur jag kan hålla på med det här, men jag trivs hur bra som helst. Jag gillar grejen med att planera upp jobbet också, så att man kan göra det så effektivt som möjligt. Och att stämma av med kunderna på plats, kolla att de är nöjda efteråt och så. Jag är ganska social av mig och gillar att prata med folk.

Inom sanering är många jobb tunga och fysiskt krävande. Hur ser du på det?

Jag gillar det. Men ibland kan man märka att kunderna inte tror att man ska klara av vissa tunga moment. Ibland har någon frågat om de ska hjälpa till. Men det får de absolut inte göra. (skratt) Jag har tränat travhästar sedan jag var åtta år och kört en del cross, så jag kan ta i när det behövs.

Kör du fortfarande cross?

Nej, i så fall tar jag en sväng på pappas. Jag voltade med min cross för något år sedan och gjorde mig illa. Jag tappade kedja och drev och satt i regnet och fixade ihop den. Då kände jag att det fick vara nog och bestämde mig för att sälja. Mina barn behöver sin mamma.

Apropå risker – i jobbet vistas du ibland i riskfyllda miljöer. Hur tänker du kring det?

Man måste tänka på säkerheten, alltid, i alla steg. Jag är väldigt noga med det. Och vi försöker alltid fördela jobben på ett bra sätt. Är en person rädd för höjder så kanske någon annan kan ta det jobbet. Man ska ha respekt för situationen och vara försiktig, men man ska inte vara rädd.

Hur tänker du framåt? Kommer du fortsätta med sanering?

Det vet jag inte. Man får se hur länge kroppen håller också. Jag är 32 nu. Man kanske inte kör till pensionen.

Om det inte blir sanering, vad blir det då?

Jag skulle nog plugga vidare, tror jag. Något inom hälsa. Jag är undersköterska i botten och planen från allra första början var att bli läkare.

Varför blev det inte så?

Jag träffade pojkvän och flyttade till Stockholm. 2011 var jag med i tv-programmet Robinson och efter det har jag fått barn och flyttat hemåt igen. Livet blir som det blir.

Robinson alltså – hur var det?

Det var ett äventyr, helt klart, och det var därför jag sökte. Jag älskar utmaningar. Men det här var verkligen stenhårt. Det var ren svält och fruktansvärt på så många sätt. Jag blev riktigt dålig och det tog lång tid att återhämta sig efteråt. Men jag lärde mig en del om mig själv och insåg också vilket överflöd vi lever i till vardags. Vi tar för givet att vi har mat, vatten och en säng att sova i, fast det inte alls är självklart. Det var också intressant att se hur viktigt det är med fungerande grupper, att alla strävar åt samma håll och så. Det har jag nytta av i jobbet idag. I vår arbetsgrupp försöker vi peppa varandra mycket, det blir en positiv anda då och det i sin tur ökar både motivation och produktivitet.

Om någon funderar på att söka jobb som saneringstekniker, vad skulle du säga till henne eller honom?

Sök! Om man är en person som kan ta i, som inte är rädd för att bli lortig och är bra på att samarbeta så kommer man att trivas här. Sedan ska man inte ha för bra fantasi. Jag skrämmer upp mig själv ibland och ser både zombies och anakondor framför mig. (skratt) När man ska ner i någon brunn och vada omkring i mörk sörja, är det lätt att tankarna drar iväg. Då får man tala om för hjärnan att lugna ner sig lite.