28
Apr

Peter Nowitski – en svetsare som ser livet från den ljusa sidan

I april 2020 har Peter Nowitski arbetat 25 år i den mekaniska verkstad som förr hette Hofors Verkstäder, senare Bäckströms Mekaniska, och som sedan 2016 är en del av Enerco. ”Åren går fort” säger han om en tid som bjudit på både ljus och mörker, men mest glädje och skratt. Kanske för att han kan konsten att uppskatta det enkla i vardagen. Inte minst doften av en nystartad svets om morgonen.

Vad jobbar du med?

Jag är svetsare på Enercos verkstad i Hofors, Enerco Mechpart. Jag är svetsare i grunden och har alltid jobbat med det.

Hur kom det sig att du blev just svetsare?

Som barn ville jag bli ambulansförare, för min pappa jobbade som det. Men med åren insåg jag att det krävdes en lång utbildning så jag tänkte om. Till gymnasiet sökte jag bygg i första hand och verkstad i andra hand. Det blev verkstad och svetsning, vilket jag är glad för idag. Jag tycker att det är kul att svetsa. Man blir aldrig fullärd i det här jobbet. Jag lär mig något nytt hela tiden, trots att jag gjort det här så länge. Det kan vara en kollega som ger ett tips eller visar något nytt och så har man blivit lite bättre.

Du är uppvuxen i Bollnäs – hur kommer det sig att du hamnade i Hofors?

Det var faktiskt en slump. Efter skolan började jag jobba som svetsare i Bollnäs, på SJ. Jag svetsade plogar till tågen, dressiner, kylare och allt möjligt. Efter det blev det lumpen i Gävle. Egentligen skulle jag ha fått frisedel på grund av min dåliga rygg, men det ville jag inte. Jag är lite sån, att jag gör saker tvärt emot. Dessutom ville de ha mig som vakt och det ville jag inte heller. I stället sökte jag mig till Marma på dukningsgruppen. Vanligtvis söker man sig inte dit, där hamnar man bara. Det hela slutade i alla fall med att jag blev utsedd till bäste soldat och fick medalj. Hur det gick till vet jag inte riktigt. (skratt) Efter lumpen blev det jobb igen. Först som svetsare på Kilafors Industri och sedan på Sund-Emba i Örebro. Min fru hade fått jobb som butikschef i Örebro, det var därför vi flyttade dit. Efter några år fick hon jobb i Gävle och ville hemåt igen. Det ville inte jag, så vi var särbos i två år innan jag plockade fram telefonkatalogen och började ringa runt till företag i Gävletrakten. Det slutade med att Hofors Verkstäder nappade och 1995 började jag jobba här. Sedan dess har jag pendlat till Hofors, de senaste 24 åren från Älvkarleby. Där bor jag tillsammans med min fru och vår son Mattias som snart är 17 år.

Det är lång pendling varje dag i många år – vad är det som har fått dig att jobba kvar i Hofors?

Från början såg jag det här som ett mellanjobb i väntan på något annat. De första två åren kollade jag efter andra möjligheter, men hittade inget. Sedan bestämde jag mig för att stanna. Jag trivs så bra här. Kollegorna är fantastiska. De betyder allt. Har jag något problem kan jag gå till vem som helst och be om hjälp. Det är aldrig några problem.

Kan du känna dig uttråkad efter så många år på samma ställe?

Det är klart man kan känna sig uttråkad för stunden. Vissa dagar går allt dåligt och man känner att man bara vill strunta i alltihop. Men dagen efter är allt bra igen. Jag är nog inte typen som blir uttråkad.

Du känns väldigt glad och positiv – har du alltid varit så?

Ja, det tror jag. Men det är klart att man förändrats över åren också. Jag har varit med om tuffa händelser i mitt privatliv som definitivt har förändrat mig som person. Det har nog gjort att jag tar lätt på saker som inte är så viktiga. Jag tänker ”so what” och går vidare. Bråk och tjafs är bara onödigt och leder inte till någonting.

Om en ung person idag funderar på att utbilda sig till svetsare – vad skulle du säga till honom eller henne?

Hoppa på! Det är ett bra jobb. Tycker man om att jobba med händerna och att bygga ihop saker så är det perfekt. Det kommer alltid behövas duktiga svetsare, tror jag. Dessutom har yrket har förändrats med åren och blivit bättre. Förr hade man bara en svetshjälm, man stod över alltihop och drog i sig ångorna och röken. Idag har man friskluftsmask med utsug och mycket bättre utrustning över lag.

Om 25 år – är du kvar här då också?

(skratt) Inte om 25 år, då är jag för gammal. Men planen är att stanna till pensionen. Jag har varit här så länge nu. Och jag kommer aldrig att byta bana. Jag fortsätter svetsa. Jag älskar hur det luktar när man startar svetsen på morgonen och ska sätta igång dagens jobb. Det är en bra känsla.

Copyright 2016 © Enerco Group AB