Enerco
22
Jun

Magnus Lindman – en sugbilschaufför som gillar frihet under ansvar

Det han uppskattar mest med jobbet är variationen, riktigt skitiga pumpgropar och att få tänka och göra själv. Möt Magnus Lindman – en sugbilschaufför som ”köttar vidare”, trots att han råkat ut för det där som aldrig får hända.

Vad jobbar du med?

Jag jobbar som sugbilschaufför på Enerco i Avesta. Förutom att köra sugbilen gör jag det mesta inom sanering, beroende på vad som behövs för tillfället. Sanering i stort kan man väl säga handlar om att göra allt det där som ingen annan vill eller kan göra. Det kan handla om att suga rent under en husgrund, suga isolering från vindar, suga rent slam under en bro eller göra rent en travers på ett stålverk. Det är väldigt varierande.

Finns det något saneringsjobb som är roligare än något annat?

Jag gillar att sanera pumpgropar. Jag vet inte riktigt varför, det är bara kul. (skratt) Det är grisigt, skitigt och det är väldigt tydligt vad man ska göra. Det går liksom inte att misslyckas. Traverser gillar jag inte. Jag tycker inte om höjder, även om det brukar kännas ok när man väl är på plats.

Varför blev du sugbilschaufför?

Egentligen har jag gjort en ganska konstig resa. I grunden är jag undersköterska och jobbade med det i tio år, mestadels som mentalskötare, innan jag hamnade här. Jag jobbade väldigt hårt under åren inom vården. Man kan säga att jag var lite utav en arbetsnarkoman och hade alltid jobbet i tankarna. Till slut blev det för mycket och jag bestämde mig för att ta tjänstledigt och prova något annat. Eftersom jag hade C-kort sedan lumpen så tänkte jag att jag skulle utnyttja det, så jag började köra sopbil. Jag tyckte att det var jättekul, men jag hade också sett sugbilarna som körde omkring här i Avesta på den tiden, när det hette GR Sanering. Jag blev nyfiken och gick till GR och hörde mig för om jobb där. Det här var på hösten 2003 och jag fick besked om att de behövde folk till sommaren. Så sommaren 2004 var jag med och jobbade under sommarstoppet (när industrin stänger verksamheten under en period för sanering och underhåll, reds. anm.) sedan fick jag hoppa in på lite uppdrag då och då. 2005 blev jag fast anställd och sedan har jag varit kvar. Både när vi hette GR, Coor och när vi blev Enerco.

Vad tycker du är det bästa med ditt jobb?

Jag gillar variationen, att ingen dag är den andra lik. Och att det är frihet under ansvar. Man får bestämma och styra och ställa lite själv. Är det något man funderar över kan man ringa och bolla med chefen, men man får tänka och göra själv. Sedan åker man ju runt mycket och får vara på många olika ställen och träffa mycket roligt folk. Vi har oftast direktkontakt med beställaren. Det är bra. Då får de tala om vad de vill ha och så får man tillsammans komma fram till bästa lösning.

Som chaufför – jobbar du ensam eller i team?

Vi är alltid minst två som jobbar tillsammans. Det är viktigt att man har bra personer med sig. Eftersom vi jobbar i många farliga miljöer med syror, kalk och heta arbeten så måste man hjälpas åt och kunna lita på varandra.

Har du själv varit med om någon olycka?

Ja, det har jag. I november 2019 fick jag het aska i ansiktet. Det var ett helt vanligt rutinjobb. Det var stopp i en ask-utmatare hos en kund, en liten silo kan man säga. Vi skulle suga ur askan och stoppade in slangen och spolade vatten samtidigt, eftersom askan var het. Vi hade som vanligt gjort riskanalys innan och tänkt på alla säkerhetsåtgärder, men det blev ett oväntat ras inne i behållaren och när askan slog ner i botten stänkte det upp och ut genom en glipa i luckan där vi stod och upp under mitt visir. Jag stod på en stege utanför och slängde mig bakåt. Det enda jag minns från den sekunden var att jag skrek och att jag skrek med väldigt ljus röst. (skratt) En av de andra som var i närheten började direkt att spola vatten över mig med slangen. Samtidigt blev det becksvart i hela lokalen, för askan hade slagit mot elkablar och gjort att det blev kortslutning.

Att bli träffad av het aska låter fruktansvärt. Minns du hur det kändes?

Det konstiga var att det inte gjorde ont. Inte då. När jag gick och satte mig i duschen, i väntan på ambulansen, minns jag att duschstrilarna gjorde ont, så jag skruvade av munstycket. När ambulansen och brandkåren kom tyckte jag bara att de var nojiga. De dividerade kring hur de skulle bära mig ut till båren, för den gick inte att få in i duschrummet. Men jag sa att jag kunde gå själv. Konstigt nog kände jag mig hur lugn som helst. Jag kommer ihåg att jag gav min kollega instruktioner om att hämta mina nycklar, snus och grejer. Jag tänkte att han skulle ha något att göra så att han slapp se mig. Sedan blev det akuten i Falun. Där konstaterade de att jag bara hade yttre skador. Ögon och andningsvägar var inte påverkade. Jag hade slutit mig som en säl, tror jag. (skratt) Jag blev kvar på sjukhuset i en vecka innan jag fick komma hem. Men jag kunde inte jobba på tre månader.

Hur kändes det att komma tillbaka till jobbet?

Det gick bra. Jag tvekade faktiskt aldrig på att börja jobba igen och jag hade inga tankar på att byta jobb. Det var helt självklart för mig att komma tillbaka. Det är bara att kötta vidare. Visst är det farliga miljöer vi jobbar i, men jobbet är roligt. Det gäller att vara försiktig och att vara noggrann med säkerheten bara.

Har du ändrat din syn på säkerhet efter det här?

På vissa sätt. Jag har alltid varit noga med säkerhet och jag är till exempel väldigt tacksam för att jag hade visir och flamsäker tröja på mig när olyckan hände. Men visst tänker jag efter ännu mer nu. Jag tror det är viktigt att man i huvudet ifrågasätter allt och att man inte är rädd för att säga till om det är något man inte är bekväm med. Och att man påminner varandra om de här bitarna. Om någon är ny brukar jag säga att inga frågor är för dumma. Och så är det verkligen. Hellre fråga en gång för mycket.

Händer det att du säger ifrån om vissa jobb?

Absolut! Det kan hända att en kund föreslår att vi ska göra något på ett visst sätt, men att vi ser att det inte är säkert. Det händer ganska ofta att vi har mer säkerhetstänk än vad kunderna har. Då försöker vi tillsammans hitta en annan lösning på problemet och det brukar faktiskt uppskattas. Egentligen är det ju ganska självklart; alla vill väl komma hem från jobbet på kvällen.