Rusid Borovac – en mekaniker som inte vill sitta stilla

Den 10 februari 2016 övertog Enerco saneringsverksamheten från bolaget Coor. En som var med då, och många år innan dess, är Rusid Borovac. Han började jobba på det dåvarande GR Sanering 1995, bara tre år efter att han, hans fru och deras två barn lämnade allt och flydde från det krigsdrabbade Bosnien. I september planerar han att gå i pension och kan nu se tillbaka på ett händelserikt liv och ett arbetsliv som fått guldkant tack vare kollegorna.

Vad jobbar du med?

Jag jobbar som mekaniker på Enercos saneringsverksamhet i Hofors. Jag lagar och servar våra bilar, åker runt på våra olika orter och lagar sådant som är trasigt. Ibland rycker jag in och jobbar med sanering när det behövs. Ibland är jag nästan som en vaktmästare. Jag kan det mesta här. (skratt)

Hur kom det sig att du började jobba som mekaniker?

I Bosnien jobbade jag med bilar. Man kan säga att jag körde och lagade lastbilar där, så det var det jag kunde när jag kom hit till Sverige.

Hur hamnade du i Hofors och i saneringsbranschen?

När jag och min familj kom till Sverige hamnade vi först i Ystad och sedan i Jokkmokk. Efter ett år fick vi möjlighet att komma till Hofors. Min bror, som flydde innan oss, bodde redan i Hofors och jag ville komma närmare honom. Vi trivdes bra här redan från början, men det var svårt med jobb för alla oss som var nya i Sverige. Jag kunde inte ett ord svenska och jag började i skolan för att lära mig, men det var tufft. Efter ett tag fick jag möjlighet att göra praktik på några ställen, bland annat på GR Sanering. Jag skulle få praktisera i två veckor och jag var först tveksam eftersom jag var så dålig på svenska. Jag sa till Roger Hydén (ägare av dåvarande GR Sanering, nu huvudägare och styrelseordförande Enerco, reds.anm.) att ”jag kan jobba men jag kan inte språket”. Han sa att vi kunde använda kroppsspråket. Och så blev det. Efter två veckor kom Roger med ett papper och jag trodde att praktiken var över. Men det var ett anställningspapper och jag fick fast anställning. Jag var så lycklig. Jag minns att jag bjöd alla här på tårta. Jag var så otroligt glad över att ha ett jobb och veta att jag kunde försörja min familj.

Hur har de här 25 åren varit?

Det har varit bra hela tiden. Det har varit mycket jobb, vissa dagar stressigt. Som i början när industrin hade sommarstopp och det kom hundra nya sommarjobbare och jag inte kunde språket. Då var det svårt. (skratt) Men jag trivs jättebra här. Människorna är underbara. Jag har känt mig välkommen från första stund. Alla har pratat med mig och skojat med mig. Jag blev behandlad som en svensk på en gång. På många sätt är det här som en familj. Cheferna har varit nästan som föräldrar för mig. Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att jobba på.

Vad tycker du är det bästa med ditt jobb?

Det är arbetskamraterna, definitivt. Och att det finns mycket jobb här. Jag tycker inte om att sitta stilla. Jag vill göra saker, annars blir jag rastlös. Här finns alltid något att göra.

I höst tänker du gå i pension – vad har du för planer då?

Egentligen gillar jag inte att planera. Har man upplevt krig så vet man att det inte går att planera. Jag hade byggt ett hus i min hemstad Čajniče och två år senare var vi tvungna att lämna det. Två timmar fick vi på oss. Vi hann bara ta med oss kläder. Jag lastade en av mina lastbilar full. Vi var 52 personer på den. Så jag planerar inte. Jag vill bara leva. Men jag kommer nog att fiska en del när jag blir pensionär, göra lite småjobb hemma och hjälpa barnen med deras hus. Kanske kan vi åka till Bosnien på semester och stanna lite längre. Min fru jobbar fortfarande så nu tycker jag att det är hon som ska försörja mig. (skratt)

Namn: Rusid Borovac
Jobbar som: Mekaniker på Enerco GR
Ålder: 63
Bor: Hofors